“En flygvärdinna går fram till en passagerare och pratar vänligt till honom. Han blir irriterad och börjar högljutt försvara sig. Hon försöker möta honom och pedagogiskt förklara hur saker ligger till men han går på personangrepp och berättar att hon är en dålig flygvärdinna och att han vill tala med hennes chef.”
Som ledare i våra egna liv är vårt främsta ansvar att leda oss själva.
En del i vårt personliga ledarskap är hur vi väljer att möta andra människor. I detta ingår en mängd ställingstagande som ofta landar i våra värderingar, t.ex. Hur väljer vi att behandla andra människor? Hur väljer vi att kommunicera? Hur ser vi överhuvudtaget på andra människor? Vill vi behandla alla lika? Hur vill vi uppfattas? Hur mycket ändrar vi oss beroende på vem vi talar med? Försöker vi möta andra på ett positivt sätt och nå fram – eller söker vi medvetet utmana och få en kamp? etc.
Tar mig själv som exempel. Jag ser det som viktigt att respektera andra människor, deras beteende, deras val och deras sätt att leva. För i slutändan är jag medveten om att jag inte kan ändra på någon annan människa – och då är det bättre för mig själv om jag väljer att acceptera människor som de är. Annars kommer jag att ständigt bli upprörd över vad andra gör eller inte gör i förhållande till vad jag förväntar mig – och det blir i slutändan faktiskt mest jobbigt för mig själv.
Tilläggas bör att jag lyckas med detta synsättet ibland – och ibland inte alls. I trafiken blir jag ibland väldigt irriterad på hur andra kör – helt i onödan – jag vet, jag vet – och ibland blir jag omåttligt irriterad på cyklister som håller på att köra på mig på trottoaren – jag vet, jag vet… Nobody’s perfect…
Fast…. vad jag ville komma fram är att ibland märker jag att jag, när jag verkligen försöker vara tydlig, vara vänlig och verkligen vilja väl ändå får misstroende tillbaka. Har funderat en hel del på vad det innebär och varför det ibland blir så.
Visst är vi olika. Kanske gillade personen inte min tröja eller kanske tyckte vederbörande att jag var för rättfram/glad/entusiastisk utifrån vad han eller hon “tycker att man borde vara” – eller så hade personen bara haft en dålig start på dagen?
Ja, egentligen kan jag inte veta vad det handlar om – och såvida jag inte väljer att fråga personen i fråga – vilket kanske inte alltid är möjligt. Om det är en närstående är det kanske bra att frågan ställs – eller om det är en anställd. Då vill man gärna få klarhet och nå fram till varandra. Handlar det däremot om ett tillfälligt möte är det kanske inte lika viktigt att ta sig tid till detta, även om det vore intressant…
Som ledare vill jag ha alla med mig, eller åtminstone veta att jag gjort mitt yttersta för att få det, och därför är det också min uppgift att försöka nå fram. Ibland lyckas jag bättre och ibland mindre bra. Då är det bara att försöka igen. Att få anställda att känna engagemang ingår i mitt uppdrag som chef/ledare. Ofta sker detta indirekt genom att man som chef ger förutsättningar, men det handlar också om kommunikation, att kunna nå fram och att kunna mötas.
Ibland väljer en person att inte uppfatta mig korrekt, utan han/hon omtolkar vad jag sagt. Det är precis som att det jag säger går in i personens hjärna, bearbetas om utifrån vad han/hon tycker eller tror sig höra och sedan kommer en anklagelse eller en egendomlig kommentar tillbaka. Det är något som händer i deras egen hjärna som jag inte styr!!
Det händer inte så ofta men när detta sker blir jag lika förundrad varje gång. Och som bilden ovan säger inser jag att
“I’m only responsible for what I say,
not for what you understand”
Där går min gräns för vad jag tar ansvar för…. Var går din?